att vara en ledare för hästen

Jag tycker detta är ett knepigt ämne faktiskt. På ett sätt vill jag vara hästens kompis men ändå en trygg ledare. Jag börjar med det jag kan och sen ser vi helt enkelt vart det leder mig.

För det första ska jag klara upp myten om att hästar är höga och låga i rang. Så är det inte, hästens flocksystem bygger på livet i vildmarken och det är ingen slump vem som blir ”högst i rang”. Det är de hästar som är duktiga på att hitta föda, vatten och varna för rovdjur som värderas högre helt enkelt.  För det är dem som flocken vill ska överleva. Dessa hästar är de som puttar bort andra, går före och har första tjing på maten. Så då var det klart.

Detta faktum leder till att människan inte kan skapa sig en ledarposition genom att ”visa hästen vem som bestämmer”. Man måste förtjäna ledarrollen, ändå tror aldrig jag att man kan bli en riktig ledare eftersom att vi är olika raser. Om jag ska vara ärlig tror jag inte på att vara en ledare, hästar följer inte sin flock för att flockledaren beordrar dem att göra det, utan för att de vill ha en flock, de vill vara med varandra. På samma sätt tänker jag att det ska vara när jag och min häst tränar. Vi ska vara vänner men hästen ska lyssna på mig för att JAG vill ha en lydig häst, alltså är jag medveten om att jag tränar hästen för min skull. Jag förespråkar att hästvännen och ledaren ska mötas på halva vägen för av säkerhetsskäl så bör hästen vara lydig men samtidigt vill man att den ska tycka att träningen är rolig eftersom den tränar tillsammans med en kompis. Så det är viktigt att till en viss grad visa vem som bestämmer eftersom att det är farligt att ha en häst som inte vet att den inte får gå över dig. Sen om du har skapat en häst som går över dig eftersom du har gett den godis i tid och otid så får du väl skylla dig själv. Ni ska inte träna som om det var på blodigaste allvar, lägg in lite lek och mys mellan varven och det viktigaste av allt, ha kul. Det gäller både dig och din häst.

”If you win and your horse lose, you both lost cause you’re in the same team.

IMG_1655

OBS! Detta handlar alltså om träning från marken, inte ridning. Eftersom ridningen inte är ett lika naturligt beteende för hästen så går det inte att jämföra.

 

i got 1000 reasons

Det finns en sak som jag i detta inlägg vill uppmärksamma lite, den saken skaver lite och är ganska ologisk. Majoriteten av hästfoket rider med bett och nosgrimma, det gör inte jag cause I got 1000 reasons. Jag har alla anledningar i världen att inte göra det, ändå är det jag som är udda, konstig och blir utanför. Det tycket jag är konstigt.

Människor vill oftast sin häst bästa och försöker så gott de kan, men att plocka bort bettet och nosgrimman finns oftast  inte. Bett är skapta, alltså själva syftet med bett är att skapa smärta. Det är ett faktum som inte går att komma ifrån hur ”mjuk hand” eller ”snällt bett” du än har, så är ALLA bett gjorda för att göra ont så att man ska kunna kontrollera hästen.

Vi som rider bettlöst har så många anledningar – moraliska som vetenskapliga – att göra som vi gör. Bett och nosgrimma skulle förlora så stort i en debatt, för det finns inga anledningar att rida med det mer än att man alltid har gjort det. Visst, länge har vi ridit med bett och nosgrimma. MEN snälla nu är det 2018, vi vet att det inte är bra och vi vet att det går att rida utan det. Ja, vissa rider med det bara för att man behöver tävla med det och det är också sick. Det är inte tillåtet att tävla dressyr bettlöst men att ha massa skrot i munnen på hästen och en hårt dragen rem runt hästens näsa, det är tillåtet, nästan ett krav.

Det finns så otroligt mycket forskning runt bett och så mycket som säger emot användandet av bett, kan folk inte bara forska lite och kolla vad det är man har i munnen på sitt djur, sin vän. Det finns inga anatomiska nosgrimmor, inga snälla bett och inga hästar som inte kan lära sig att gå bettlöst, jag lovar.

Jag rider bettlöst för att jag har alla anledningar i världen och det är jag stolt över. Rid”sporten” har mycket att lära sig för vi kan inte ha det såhär. Jag har sagt det många gånger förr och jag säger det ingen, det är en bra konstig ”sport” vi håller på med.

DSC_1517

 

https://hastvalfardsgruppen.wordpress.com/bett-eller-bettlost/

http://www.naturligridkonst.se/artiklar/bett-eller-bettlost/

Problemlösning (del 2)

Nu till andra delen och mitt exempel på problem med Jandi: När jag och Jandi rider ut brukar vi ibland gå en runda där man behöver följa en grusväg som leder igenom en gård. Innan gården börjar finns det en hage till höger där det går en hingst som alltid kommer springandes. Jandi stannar 9/10 gånger precis innan gården, ungefär vid hagen med hästen. Nu vet jag hur jag ska lösa det men i början testade jag att peta honom i sidan en gång till och en gång till med lite mera kraft. Ingen reaktion. Jag kunde dra slutsatsen att han inte hade inte eller var rädd då han hade gått på som vanligt innan och var helt lugn. Jag testade att ta honom från sida till sida och det fungerade väl ganska bra, vi kom igenom iallafall. Nästa gång hände samma sak och nästa gång igen. Efter ganska många gånger sa jag såhär ”Okej Jandi, om du inte vill gå framåt så kan vi backa igenom istället, vi behöver ändå träna på att backa”. Sagt och gjort och så gör jag fortfarande, det har faktiskt blivit mycket bättre sen dess.

Okej nu till den viktigaste frågan, varför gör då Jandi såhär? Jag tror att det beror på att innan gården så är det massor med fält och väldigt öppet men när man kommer in och ska igenom gården så är det inte öppet knappt alls och då tror jag att det är hans instinkter som säger ifrån. Och då kan jag förstå honom, men efetrsom att jag vet att det inte kommer några farliga rovdjur så väljer jag att driva igenom mitt förslag ändå. Det är min teori men man kan aldrig veta säkert, jag kan inte riktigt fråga honom heller.

DSC_1750

Problemlösning (del 1)

För en vecka sedan gjorde jag mitt sämsta matteprov någonsin tror jag, det handlade mycket om problemlösning och det är väl inte min starka sida när det gäller matte om man säger så. Men det är inte vad detta inlägget ska handla om. Detta inlägget kommer istället handla om problemlösning med hästar och min kära Jandi ska hjälpa mig med lite exempel i del 2 😉

Alltid när jag stöter på ett problem – stort eller litet – eller att saker och ting inte går som jag tänkt mig brukar jag testa en gång till, det kanske bara var att hästen var rädd för ett löv som flög förbi eller att jag inte var tillräckligt tydlig med mitt kroppsspråk just den gången. Om det fungerar andra gången så var det antagligen bara ett litet slarvfel. MEN om du inte får igenom ditt förslag andra gången heller så är det något du gör fel. Hästen gör ju bara som den tror att den ska göra eller så gör den annat för att den inte klarar av att göra det du ber om. Hästarnas hjärnor är inte tillräckligt utvecklade för att de ska göra något bara för att jävlas, det finns alltid en orsak bakom beteendet.

Varför? Det tycker jag är den viktigaste frågan om man håller på med och tränar hästar. Varför stannade den? Varför buffar den på mig? Varför bockar den? Hästens beteende kan bero på olika saker t.ex. rädsla, flyktinstinkt, missförstånd, smärta, obehag eller så är hästen helt enkelt pissed-off på dig. Ibland får man aldrig något svar på varför hästen gjorde som den gjorde utan då får man helt enkelt lösa situationen utifrån det man vet. Det är också viktigt att tänka sig in i hur hästen upplever situationen, ett exempel är lastning. Transporten är instängd och liten, hästens flyktinstinkt och naturliga instinkter säger då att det inte är smart att gå in i transporten, för om det skulle komma något och anfalla den har den ingenstans att fly. Visst, det låter lite dumt men det är ett faktum att hästens instinkter säger att transporten är en osmart plats att vara på. Jag menar inte att du ska låta bli att lastträna hästen för det, men det är viktigt att ha i åtanke när din häst inte vill gå på.

DSC_1697

 

vad ska jag gå för linje?

Idag har hästarna vilat och jag har haft utvecklingssamtal strax efter skolan slutade, tycker egentligen inte de ger så mycket men men. Torsdagar är verkligen den dagen som är lugnast i skolan men den kan också vara drygast. Varannan vecka har vi hål i 3,5 h (det hade vi dag) och varannan har vi hemkunskap. Jag och två kompisar gick iallafall och käkade pizza till lunch istället. Sen hoppas jag att jag tränade bort kalorierna eftersom jag och några anda från min klass har gym som elevens val. Anyway, imorgon har jag 6 lektioner, alltså ganska normalt, sen hjälper en kompis mig i stallet på eftermiddagen. Tacksamt.

Gymnasiet då? Jag går ju i nian och jag tycker att det mest aktuella ämnet att prata om har varit/är gymnasievalet och vilken linje man ska gå. Kan inte ens räkna alla gånger jag har fått den frågan. Innan har jag bara stressat sönder och inte haft en aning om vad jag ska gå. Häst var helt uteslutet från början och jag har inga andra intressen sådär som jag skulle vilja jobba med. Men i höstas var jag och min familj och hälsade på en friskola i Borås som vi bara hälsade på av en slump faktiskt. Visste ingenting om skolan. Men det var den härligaste skolan jag varit på, så bra energi, positiva människor, lärare som inte slutar, elever som inte vill gå hem och alla känner alla. Så då kände jag bara att Här vill jag gå. Skolan ligger i Borås, 7 mil härifrån, men det är nog den enda nackdelen tror jag jag kommer tycka. Att gå i Ulricehamn som ligger närmare var ändå inget alternativ.

Anyway jag ska gå en linje som heter Bygg och administration – husbyggnad. Alltså kommer jag utbildas till snickare. Jag har endast gått på magkänslan och eftersom min mage gör så att jag kan äta så bör jag lita på den.

IMG_1467

Ge mig sommar – typ NU.

jag har det andra drömmer om

Det var faktiskt längesen jag hade en sådan här bara allmänt bra dag i stallet. Började med att lastträna Lillen och det fixade han utmärkt, gick till o med på själv några gånger. Sedan lasttränade jag Jandi, lite knepig och vill ej gå på med bakbenen på rampen men efter lite om och men så gjorde han det utan att jag typ ens bad om det så då fick han massor med beröm. Sen red vi ut en sväng han och jag, galopperade på en stor åker i det underbara vädret och han skötte sig väldigt bra, något stark men inte så illa. Sen gick jag Olympia ut i skogen och tog en fika – vet inte om detta är normalt men vi behöver kvalitetstid ibland – och det var väldigt mysigt, underskatta inte en fikapaus med din busponny! Reine fick bara lasttränas lite idag, han går på men är lite stressad i transporten så vi jobbar med att avdramatisera situationen och att han ska bli lugnare. Reine har gått tre längre rundor de senaste dagarna så idag fick han ju somsagt bara lasttränas och imorgon blir det jogg på åkern.

08B1DBED-3513-4EBA-B82F-A5F14BE8033447EE2A33-B1D7-4DAB-A343-A291DCB53A9D

Oftast när jag är i stallet går allt per automatik, jag vet vad jag ska göra och så gör jag det. Samma sak varje dag men idag stannade jag upp och bara tänkte ett ögonblick på allt jag har. Jag har för fasiken 6 hästar, ett fräscht stall och en ridbana utanför min ytterdörr och dem har jag tillgång till varje dag 24 timmar om dygnet. Jag tänker på alla som kanske drömmer om det som är en självklarhet för mig, jag måste verkligen börja uppskatta det jag har mer. Njuta av att borsta hästar och fixa i stallet eftersom det är så många som vill ha det jag har.

39de634d-cffe-4264-b022-6594984c8e97

2017, what should I say?

Detta året har verkligen varit upp och ner, detta är en kortfattad text av mitt 2017. Enjoy!

Det började helt lungt, red Reine varje dag och Jandi och Olympia varannan. Vi stod och trampade lite på samma ställe men inget särskilt med det. Skolan rullade på och så där. Vintern var ganska lugn men i mitten på mars så blev Olympia halt efter att vi hade hoppat och därmed blev det sista gången vi hoppade, någonsin. Här någonstans började Reine att utvecklas mer och mer, han blev ytterst känslig för både hand och skänkel och vi red ut själva. I April så var jag och Kakina hos Elfstands och hoppade en paj. Kort därefter var jag och Jandi på en trailclinic. Jag började också hoppa Reine lite smått medan Olympia inte bättrade sig. Under hela perioden Olympia var dålig så mådde jag inte heller helt 100 pga Olympia då men i slutet av maj blev jag rätt så glad eftersom vi hämtade hem Leo, min nya stjärna. Det var såklart väldigt roligt med ett nytt projekt. Reine var nu så gott som inriden och kunde grunderna. I mitten av Juni slutade skolan och ett långt sommarlov tog sin början, ett lov fyllt av hästar, sol och lite bad, vänner och annat roligt. Midsommar var fett bra med min vän Linnea. Jag och några kompisar var på Liseberg i slutet av juni vilket var väldigt kul. Olympia fick börja promeneras samt stretchas och masseras den 4 juli, samma dag som jag deltog i stommenhoppet med Reine. Sen hade jag ytterligare fler mysiga och roliga kvällar med bra människor. Leo gick från klarhet till klarhet efter en tids grundarbete. Jag var på både high chaparral och Hjo ko och fick inspiration från duktiga ryttare. Jag var på skara sommarland och så har jag varit på semester i Torslanda. Och i mitten av augusti satt jag på Olympia första gången efter hältan. Reine var helt otroligt fin under denna perioden som grädden på moset. Skolan började och med det också verkligheten. Men innan skolan började avslutade jag en underbar sommar med en helg på västkusten med min kompis Klara i deras stuga. Hösten rullade på och det var väl inget särskiljt som hände, var på  vandring med klassen och satte igång både Jandi och Olympia ordentligt. Reine var halt en vecka och vi hade en studiedag. Vi var på kryssning i början av oktober och Leo började verkligen utvecklas. Nu i december har jag också börjat jobba Reine från marken vilket han fixar galant. Just nu är allt bra och jag ska söka till gymnasiet om bara drygt ett par veckor.

2017 var ett jäkligt bra år trots allt. Jag är spänd på att se vad framtiden har att erbjuda.

Here we go, 2018!! Gott nytt år!

IMG_1722

Inspirerad eller avundsjuk?

Jag tror att vi alla någon gång har sett någon som tränar/rider trackless och är superduktig och blivit avundsjuka, jag har det erkänner jag. När man själv är i en svacka och ingenting funkar gör knappast en harmonisk video av en häst och människa som tränar utan utrustning livet mycket bättre, eller? Det har jag känt men jag känner inte på samma sätt nu, för det spelar ingen roll hur det går med mina hästar just då för när jag ser andra duktiga hästfolk och deras hästar blir jag BARA inspirerad och taggad på allt.

Varför ska man bli svartsjuk? För att man aldrig kommer nå dit själv? Det trodde jag också, jag sa att det alltid skulle vara omöjligt att rida ut min ponny i halsring men här är vi nu när jag känner att jag har mer kontroll utan att hon har träns. Personen som kan träna sin häst utan utrustning har antagligen kämpat väldigt hårt för det de åstadkommit, precis som de duktiga hoppryttarna och fotbollsspelarna. Det vet jag eftersom det jag åstadkommit har tagit mycket energi och kraft, inte själva tricken jag gör med hästarna, utan allt grundarbete. Det är alltid grunden som tar tid, allt det enkla som så enkelt glöms bort medan det i själva verket är det absolut viktigaste som finns.

Det finns redan så mycket avundsjuka i världen, varför inte bara lyfta på hatten och bli inspirerade av duktigt hästfolk istället. Jag tror inte det läggs ut videos med freeriding och -training för att provocera fram avundsjuka, jag tror (och hoppas) att det är för att inspirera och visa att det finns en annan väg att gå. en väg som leder till harmoni, samspel och frihet där det inte ska finnas inlärd hjälplöshet, olyckliga hästar och okunniga människor. Jag vet inte hur mycket jag kommer att behöva ge och hur lång vägen är, men det är den vägen jag vill gå.

Videos som dessa är de som ger mig inspiration när ingenting fungerar.

YouTube Preview Image YouTube Preview Image YouTube Preview Image

Hästarna på de evigt gröna ängarna

Tebazz och Borja, namnen känns så långt borta men ändå så nära, så fake men ändå så verkligt, så längesen men ändå igår.

Vi börjar med Tebazz. Han var en gammal ridskolehäst av rasen arabiskt fullblod, han kom till oss nästan direkt efter att vi flyttade till gården (2008) eftersom Windy var i behov av en kompis. Vi blev frågade om vi kunde ta Tebazz och mamma sa ja för att hon tyckte det kunde bli en bra första häst till mig. Det blev det också, han lärde mig allt från att skritta på ridbanan till att galoppera ute i skogen. Han fick ta det lugnt hos oss och bli min läromästare vilket han trivdes bra med. Sen sköts han åt sidan när jag fick Olympia och andra hästar kom in i mitt liv, men gamle gubben var lika nöjd som han varit från dagen han kom, ändå. Den här dagen kommer jag ihåg såväl, det var söndagen den första november och sista dagen på höstlovet år 2015. Jag och min vän Nora hade precis varit ute och ridit och hon hade ridit Tebazz och jag Olympia. Vi kommer tillbaka till stallet och släpper in hästarna i boxarna och märker att Tebazz är andfådd och lägger sig ner direkt. Vi försöker ge honom vatten men han vill inte ha, jag ringer mamma och säger ”kan du komma ut, Tebazz mår inte bra”, hon kommer ut och konstaterar att något inte är i sin ordning ( vi misstänker att han fick tarmvred eller liknande) och från det så tog det max en halvtimme innan vi hörde skottet. Jag hade hittills lyckats hålla mig samlad  och lugn men då jag bröt ihop helt och hållet. Det kändes så overkligt och jag kunde inte förstå, allt hade hänt så fort. Det känns fortfarande overkligt att han ens har funnits och att han inte finns mer och det kommer det nog alltid göra.

Han var en gentleman utan dess like och hade ett hjärta av äkta guld.

1935589_1023052555919_3459803_n

Sen har vi Borja (uttalas Borscha) som var en vit sagohäst importerad från Spanien. Han kom till oss vintern 2012 för att stå på rehab här. Han hade tidigare haft väldigt mycket problem med fång och hade spenderat den mesta av tiden i Sverige i en 3×3 grushage. Så vi sa att om han klarar att stå på fri tillgång och 10 hektar mark så får han leva och om inte så tar vi bort honom eftersom han ändå var 16. Men han klarade det och blev bästis med Tebazz på kuppen. Vi började rida honom i skogen och sedan blev det Nora som nästan fick honom som sin egen, men jag red ju honom mycket också. Han hade många anledningar att vara ärrad för livet men istället så var han världens snällaste, gosigaste och gladaste häst. Helt underbar. Han fick tillbaka sin fång några gånger men det var aldrig tillräckligt alvarligt och han tillfrisknade ganska snabbt igen. Som jag tidigare nämnde var Borja och Tebazz bästa vänner och efter att Tebazz gick bort så blev aldrig Borja sig själv igen. Jag tror att han blev deprimerad och dessutom fick han tillbaka sin fång fast nu mycket värre. Kvällen den 9 mars när jag mockade i stallet stod han där och höll mig sällskap, som han alltid hade gjort de senaste månaderna då han stod inne mestadels. Den kvällen tog jag ett riktigt farväl av honom medan tårarna bara rann hejdlöst ner för mina kinder, för jag visste vad som skulle hända och jag visste hur mycket jag skulle sakna hans mysiga mule och snälla ögon. Dagen därpå, 10 mars 2016, tog han sina sista andetag och den biten som saknas av mig sen han försvann kommer aldrig att kunna fyllas upp. Ingen kommer kunna ta hans plats.

331757_2317279990796_128975464_oInstaSize_0310172245 (2)

Det går inte att helt förklara det man känner efter att en häst som stod en så nära inte finns mer, det är en blandning av oändlig sorg, tacksamhet, tomhet, förvirring och hjälplöshet. En främmande och ovan känsla som aldrig försvinner bara tonas ut med tiden. Det enda man kan göra är att bita ihop och vänta.

10155341_10200984076963481_6222734617327150293_n

Ridning: brister & styrkor

Alla har vi saker vi behöver träna på hästryggen, men också saker som vi äger på, right? Jag tänkte lyfta mina svagheter men också vad jag är bra på i detta inlägget, enjoy!

Brister: Jag har sååå svårt för att sitta ner i galoppen, jag vill så gärna typ halvstå och känner att jag får mycket mera kraft då men egentligen så är det lättare för både hästen och mig om jag bara kan sätta mig ner i sadeln.

Att fatta höger galopp, eller ah, höger varv över huvud taget. Det känns som om jag kan ”öppna” och ”släppa fram” vänster mycket lättare men med höger är det som om något tar emot. Självklart kan jag fatta höger galopp men i mitt huvud känns det mycket svårare, jag vet inte om detta sitter mentalt eller fysiskt men något är det iallafall.

Jag tittar neråt, den bristen tror jag många har och jag är en av dem. Jag är inte heller så medveten om det så det är verkligen en prio att jag ska upp med huvudet.

DSC_1484

Styrkor: Jag är väldigt uppmärksam när jag rider och om något inte blir som jag tänkt mig så gör jag allt som står i min makt för att fråga mig varför? och lösa det på bästa sätt. Ibland är det något litet men det kan också vara något stort. Jag lyssnar väldigt bra på hästens signaler får jag nog säga.

Jag har överlag väldigt bra sits och är väldigt balanserad på hästryggen och det är så skönt att slippa tänka på det. Klart det finns smådetaljer som jag behöver träna på men som sagt, överlag väldigt bra sits.

Jag har väldigt mjuka och följsamma händer. Jag tycker inte alls om att ta tag i hästar eller att ha ”stöd” i tygeln, hästen ska kunna balansera upp sig själv. Det leder till att jag alltid strävar efter att ha så lite kontakt som möjligt med hästen och därför har jag också fått en mjuk hand.

DSC_1600